.

Igår tillbringades dagens första del i sängen och dagens andra del i hängmattan. Livet på en Pynnes immunförsvar är noll och åter noll. Feber och halsont kom som ett brev på posten. Sådant har jag inte haft på år och dag. Kroppen har haft fullt sjå att läka efterdyningarna från helvetesdjurets bett istället.

 Det är tydligen harpestår. I år igen, liksom för två år sedan. Och Gävleborgs län och Ljusdalsområdet i synnerhet är alltid värst drabbat. Viss forskning visar att det har något med temperaturen, hög luftfuktighet och älven att göra. Det är visst fr a ungerska forskare som studerar detta. Det vore ju mycket enklare om myggen själva kunde tala om varför i hela friden de vissa år drar på sig mer pest än andra. Och fr a, varför just här!

Jag gillar djur, allergiker som jag är, och helvetesdjuret myggan ska ju existera det med. Även om jag varmt kan rekommendera er att slå ihjäl alla som kommer i er väg. Innan de sticker er.
Ett djur som jag har lite svårt för är dock ormar. Små ormar. Inte stora feta boaormar, de kan jag tåla. Men de mindre, som huggormar och snokar, hur ofarliga de sistnämnda än är, har jag ytterst svårt för.

Igår vid hängmattepasset kom yngsta syster och frågade hur jag mådde och vi pratade middag. Hur många i min familj som skulle komma och äta etc. Mitt i en mening om mannen i mitt liv får hon något lystet i blicken och säger med väldigt lugn och behärskad röst "gud, vilken stor orm som ligger där". Enligt svåger H hördes jag rätt bra. Jag som hade varit tyst i stort sett hela dagen. Och trodde jag låg ensam. Jag vänder sakta på huvudet och ser. Mycket riktigt. Där ligger den, en svart sak med lite mönster på ryggen. Jag tror aldrig jag har tagit mig ur hängmattan och upp på altanen så snabbt. Hur nu den skulle ha nått upp till mig i hängmattan. Det rationella matchar inte alltid det känslosamma.

Det stackars djuret, som förmodligen också tyckte det hade en skön, ensam stund, tog sig mycket snabbt in under en sten på gräsmattan. Svåger H tog på sig storstövlarna. Med spett i näven bände han upp stenen och jagade fram den slingrande stackaren. Som åter igen tog sin tillflykt till ett säkrare ställe. Nu skogen. Men via kaninburen, utan kanin tack och lov, några fler stenar och sedan friheten i skogen. Den var lång och svart. Och nu kunde vi konstatera att det var en snok. Fläckarna på sidan av huvudet. Resten var förvillande lik en huggorm. Fast storleken röjde också att det inte borde vara det. Men det är det där ringlandet som får blodet att frysa i mig. Och hela jag rysa. Och få frossa i dubbel bemärkelse. Febern inkluderad. Och inte är det av välbehag.

Och åter igen missade mannen i mitt liv nöjet att se en liten livs levande svensk orm. I Jämtland existerar de ej. Han har aldrig sett någon. Döda och överkörda på vägen, ja. Men inte slingrande, skimrande och levande.

Lev väl!♥