.

Nostalgikickar är bra. De behöver jag lite ibland. Bara för att hålla minnet igång, känslorna på tå och bli lite gråtmild. Sådär gråtmild på ett positivt sätt. Ett sätt som får mig att känna mig very much alive! Och det gäller verkligen att njuta av det man har och gör för stunden. Och då är en nostalgikick den bästa medicinen. Hänger ni med?

Jag och mannen i mitt liv fick oss en nostalgikick igår på Cirkus i Stockholm. Vansbropöjken Skifs underhöll i mer än två timmar. I ett svep. 63 år är han, dalmasen, och ser ut som Björn Skifs alltid har gjort. En strålande entertainer och en strålande show. Roligt hade vi. Sedan blir jag alltid lite obekväm eller generad kanske, när tanter börjar digga loss och vifta med händer och gärna fötter också om det går. Och beter sig inne på Cirkus som om de var i Folkparken hemma. Tanter i sådär dryga 45-årsåldern! Och där är ju inte jag än. Jag är fortfarande 16 och tänker efter väldigt noga hur jag beter mig! Jojo.

Men oj vad jag unnar alla tanter sina nostalgikickar. Jag och vi andra Ljusdalstackor vi fixar dem hela tiden. Och beter oss precis som hemma i Folkparken. Fast mycket ljudligare, ju mer tanter vi blir.

Kan det blir mer pinsamt, obekvämt eller genant? Tveksamt, om någon frågar våra respektive eller barn. Men vi säger bara, You ain´t see nothing yet!

För att avrunda en nostalgikväll åt vi gudomlig mat på Undici på Grev Turegatan. När vi väl hittade dit!  Brollans gamla place. Nu i ny regi. Jag åt nog en av de godaste Crème Brulée jag har ätit. Och jag har ätit många.

 Jag vet, detta är inte Crème Brulée!

Sedan tog vi en sängfösare på Dramatenrestaurangen tillsammans med Nyqvist, Ulvesson och co. Jag tror inte de var medvetna om att vi tog en sängfösare. Och inte ville de ha med oss i några framtida uppsättningar på Dramaten heller. Lustigt! Vi som är så teatraliska. Och i våra bästa år. En Ljusdalstacka på det 47:e lär ju inte vara så lätt att få tag på när som helst heller. Eller?

Lev väl!♥